Gamla fotografier gör henne vek, orkeslös och gråtmild. Dressed for the occation i kritstrecksrandig skjorta och med datorn på magen ligger hon stilla i soffan. Ibland vill hon bara vara någon helt annanstans, blicken är vänd så långt bort att människor omkring tror att hon skämtar. Spelar efterbliven. På skoj.
Nya fotografier säger henne ingenting. Än. Hur elakt är det inte att saker och ting inte får sin mening, förrän minnet har höljt de i sin sentimentala dimma . Hur elakt är det inte att först då förstår man, hur vackert det var. Att det gröna gräset som sticktes och den varma, kladdiga solen mot huden egentligen smekte med varsam hand. Ville väl. Kunde ha blivit någonting stort.
Look into my eye, dear
Eye of the tiger
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Du är den enda emoförfattare som Shakespeare inte hatar.
Jag älskar det, och dig. Men det talar vi inte högt om.
Skicka en kommentar