Ja.

Det händer att jag tänker på Stella och Elis. På allt det där som vi lovade varandra. På allt det där vackra som var vårt, allt det som aldrig kommer hända, inte här i alla fall. Inte i det här livet, i den här spökstaden. Och visst gör det ont, det gör ont som fan.

Vi förväntade oss så otroligt mycket av livet. Och jag skulle döda för att åtminstone du ska få det sådär. Sådär fantastiskt som det skulle bli. Jag skulle döda för att de där två barnens drömmar skulle få bli sanna. För vi var barn, briljanta och odödligt förälskade barn.

Jag skulle försvara dem och deras drömmar, gömma dem från den här cyniska jävla världen och från alla människor som lever i den, som lever på att håna och förtrycka.