En lägenhet kan vara en fallande hiss och en sådan vill man inte stå i och än mindre leva sitt liv i. Man väljer sina hissar, de flesta gör det. De kan till och med ta trapporna om de skulle känna för det. Men inte hon, hon har aldrig fått välja, nej hon bara hamnade här och har sen dess inte rört sig ur fläcken.
Hon föddes här, storken släppte ner henne i ett litet bylte. För inte kan väl hennes sorgliga skuggvarelser till föräldrar ha ansträngt sig fysiskt, än mindre knullat passionerat för att få fram ett barn? Hon for ner genom skorstenen, ner i den fallande vindsvåningen med den dyra skinnsoffan i vardagsrummet, de där sylvassa knivarna i köket. Samt allt det där andra som hon hatar med en sådan väl dold intensitet. Hatar så som bara instängda flickor i övre tonåren kan hata.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
den här är bra, tycker jag
Skicka en kommentar